Definitionen av labbodlade diamanter

Labbodlade diamanter har samma fysikaliska, kemiska och optiska egenskaper som diamanter som utvinns ur gruvor. De består av rent kol arrangerat i en kristallstruktur. Skillnaden ligger uteslutande i ursprunget. En labbodlad diamant skapas genom tekniska processer i kontrollerade miljöer, vilket gör att de inte kräver markbrytning. Det är en identisk produkt när det kommer till hårdhet och brytningsindex, vilket innebär att en laboratorieframställd sten klarar samma tester som en naturlig diamant.

Metoder för tillverkning

Det finns främst två sätt att framställa diamanter i ett laboratorium. Den första metoden kallas HPHT, vilket står för High Pressure High Temperature. Här återskapas de förhållanden som finns djupt nere i jordskorpan genom att utsätta kol för extremt tryck och hög värme. Den andra metoden är CVD, eller Chemical Vapor Deposition. I denna process placeras en tunn skiva av en diamant som frö i en vakuumkammare fylld med kolrik gas. Genom att tillföra energi bryts gasen ner och kolatomerna fäster vid fröet, lager för lager, tills en fullstor diamantkristall har vuxit fram.

Kvalitetsbedömning av ädelstenar

Kvaliteten på diamanter värderas utifrån samma skala oavsett ursprung. De fyra klassiska kriterierna är slipning, färg, klarhet och karatvikt. Slipningen avgör hur ljuset reflekteras genom stenen. Färgskalan går från färglös till svagt tonad i gult eller brunt. Klarheten anger graden av inneslutningar eller defekter inuti stenen. Karatvikten mäter storleken. Eftersom labbodlade stenar skapas i en kontrollerad miljö är det ofta enklare att uppnå en hög renhetsgrad, men det kräver fortfarande att rådiamanten slipas med precision för att maximera briljansen i ett armband med labbodlad diamant.

Certifikat och dokumentation

När du köper smycken med större stenar är certifiering viktigt för att verifiera stenens egenskaper. Internationellt erkända laboratorier utfärdar certifikat även för labbodlade diamanter. Dokumentet innehåller en detaljerad analys av stenens kvalitet och ursprung. Att en diamant är labbodlad ska alltid framgå tydligt i certifikatet. Det är en säkerhetsåtgärd för köparen att veta exakt vad man betalar för och att specifikationerna stämmer överens med den vara man har i sin hand.

Infattningstyper för armband

Valet av infattning påverkar både hur diamanterna ser ut och hur säkert de sitter fast. I ett tennisarmband används ofta en kloinfattning där varje sten hålls på plats av små metallklor. Det ger ett maximalt ljusinsläpp. En annan metod är pavé, där många små stenar sätts tätt intill varandra i metallen, vilket skapar en glittrande yta. Vid infattning av labbodlade stenar används samma ädelmetaller som för andra smycken, exempelvis guld i olika karathalter eller platina. Valet av metall påverkar både armbandets vikt och dess tålighet mot vardagligt slitage.

Skötsel och underhåll

Trots att diamanter är det hårdaste materialet kan en infattning med tiden behöva ses över. Metallen i klorna kan bli sliten genom kontakt med andra föremål. För att rengöra armbandet kan du använda en mjuk borste och mild tvålösning. Undvik starka kemikalier som kan påverka metallens yta eller skapa beläggningar. Det är en fördel att förvara armbandet separat i ett smyckeskrin för att förhindra att det repas av andra föremål, även om själva stenen är mycket motståndskraftig.

Jämförelse av egenskaper

Vanliga frågor om diamanter

Varför väljer vissa labbodlade stenar? Det handlar främst om en kombination av teknisk renhet och prisbild. Tekniken tillåter produktion av stenar med mycket hög klarhet till en kostnad som skiljer sig från den traditionella gruvdriften. Hur ser jag skillnad på en labbodlad diamant och en annan sten? Det går inte att se skillnad med blotta ögat. För att skilja en diamant från andra material som zirkonia krävs specialiserade verktyg som mäter värmeledningsförmåga eller optiska egenskaper. Kan labbodlade diamanter repas? Själva diamanten är extremt hård, men den kan fortfarande spricka om den utsätts för ett kraftigt, riktat slag. Det är infattningen i armbandet som är mest känslig för stötar och slitage.